Hösten

Tiden är kanske det allra konstigaste med livet. Just nu tänker jag mycket på tiden. Tiden som är nu, tiden som går och tiden vi har framför oss. Det är märkligt hur tiden kan skapa tidsbubblor. Tidsbubblor som känns så levande den ena stunden men så overkliga nästa stund.  Hur man än vrider och vänder på det är den bästa tiden man har det är nu, det är det enda som är på riktigt. I förra inlägget var det sommar och vi var ute på Runmarö och badade och käkade kanelbullar och det var verkligt då. Nu är det höst, löven är gula och båtarna vid Årstaviken tas upp och stunderna på Runmarö känns på ett sätt overkliga, det är bra bilderna och minnerna som består. Jag har tjatat om det tidigare men ta så många kort ni bara kan på dessa vardagliga stunder för snart kommer de vara bortblåsta. Jag ska kicka igång den här bloggen igen och vara bättre på att dokumentera, eller iallafall uppdatera här. Jag tycker att dokumentationen sköter jag rätt bra, men jag måste publicera historierna lite oftare. Sen ska jag få ordning på våra fotoböcker också. För dessa är fantastiska.  Ett uppslag en story, utflykter och upplevelse. This is it.